-

Du går tillbaka till bruden som skulle va den som torkade dina tårar, som alltid skulle finnas där för dig och backa din rygg oavsett vad. Men vart var hon? Ingenstans. Istället satt hon bakom skärmen och anklagade dig för hennes handlingar, och vem torkade dina tårar? Vem fanns där? Vem backade din rygg? Jo, jag. Och det här är tacken? Har absolut inget att säga dig, för så som du betett dig är fan ingen äkta vän. Säger inte att jag är så mycket bättre, alla har brister, men jag gör iallafall inte som dig...... Du betydde grovt sjukt jävla fucking mycket för mig. Jag kunde lita på dig, eller, jag trodde det....... Eller kan jag det? Jag vet inte. Den jag kände, är borta. Helt väck. Borta från jordens yta. Istället är det nån ny människa som kaxar, röker, leker blatte, jag vet inte vad. Vart tog människan jag blev kompis med vägen? Jo, den människan försvann. Kvar finns minnen, såna där minnen jag aldrig nånsin kommer få uppleva igen. Vilket är synd, men life goes on. Man förlorar vänner, och jag har förlorat folk som bokstavligen vart som mina bröder och systrar. Men ja, du är ju en helt annan person, en person jag inte vill ha som vän. Tyvärr.

Fuck it. Alla, exakt alla jag älskar och bryr mig om sårar jag.

Förra vintern/våren gick exakt allt åt skogen. Men jag flyttade, bytte skola och fick nya vänner. Jag började om på ny kula. Jag ändrade till och med på mig själv, ville inte va den jag var. Men pga mitt förflutna påverkas mitt nu så jävla mycket. Jag kan inte lita på folk, och det tar sjukt lång tid för mig att lära mig lita på nån. Jag litar inte på folk på det sättet att jag inte kan prata med dom, för det kan jag. Men bara vissa saker som inte gör så jätte mycket om det sprids vidare. T ex om hur min mamma dog berättar jag nästan inte för nån längre, bara dom jag litar på till 110%, knappt dom. För dom jag litade på så sjukt mycket, berättade för andra, som berättade vidare, som berättade vidare. Hur kan det va så jävla intressant att veta hur min mamma dog? Sen att ni dessutom sprider massa falska rykten är så sjukt jävla respektlöst. Men det jag mest inte kan lita på människor är att dom inte ska lämna mig. Går runt varje dag med en hemsk känsla i magen och är så jävla rädd att dom jag älskar ska lämna mig. För alla som har betytt så grovt mycket har lämnat mig. Tom min bästavän..... Hon svek mig en gång, och jag var dum nog och förlät henne. Då svek hon igen. Det var viktigare för henne att ha status och va omtyckt än att göra det som var rätt.

Alla gör misstag, ingen är perfekt. Ibland gör man för grova misstag, och då får man bevisa att man verkligen, verkligen vill ha förlåtelse. Och inte bara en gång, utan gång på gång, på gång, på gång. Man kanske inte alltid får förlåtelse, men man ska inte ge upp för det. Fortsätter man visa för personen att man vill ha förlåtelse och lovar att inte göra om det, kanske man får förlåtelse?

Jag har gjort misstag. Jag har sårat, jag har svikit, jag har ljugit. Men jag har insett, efter alla gånger, att man vinner inte ett piss på det. Det är så mycket bättre att säga sanningen istället, för det vinner man mer på. Jag säger inte att jag aldrig kommer såra, svika eller ljuga igen, för dom misstagen kommer jag göra. Men jag är inte den enda som gör misstag, alla gör misstag ibland. Men så fort jag gör nått fel, så lämnar alla min sida och är på den andras sida, även fast dom sagt att alltid ska backa upp mig. Spelar ingen roll hur mycket rätt jag har, för det har alltid vart så. Har jag bråkat med nån har alla andra blivit sur på mig, och vart på den andras sida. Och jag hatar det. Jag har alltid fått stå där själv utan nån som backar upp min rygg. Varför kan aldrig nån backa upp min rygg?

Det kanske är mig det är fel på. Det måste ju va det, eftersom det är mig alla sviker och lämnar. Det kan ju inte va fel på alla andra, så alltså måste det va fel på mig. Men vad krävs för att ni  ska tycka om mig? Kommer det nånsin hända? För om det aldrig händer, är det ju ingen mening alls. Vem vill leva och hela tiden bli lämnad, sviken, sårad? Ingen vill det. Så varför måste jag behöva göra det?

Det finns en enda liten utväg. Den absolut enklaste utvägen. För mig iallafall. Eller, det kanske är bäst för alla? Det är den absolut sista utvägen jag kommer ta, men är det den utvägen jag måste ta, så kommer jag göra det.

Jag vet att jag överreagera, jag vet inte varför jag blev så sur. Helt ärligt, men jag bara flippa sönder. Förlåt. Men du måste sluta kalla mig dom där sakerna, det är inte kul att höra sånt från nån som betyder så mycket. Det va liksom inte bara en gång, utan flera gånger. Sen när du sa det där på idrotten, sa det bara "poff" i mitt huvud. Jag blev så fucking chockad, för trodde jag betydde mer för dig än att du skulle säga sånt till mig.... Men det är väl mitt egna fel. Madde, det kommer inte spela någon ingen roll hur mycket du hatar mig, hur mycket du går runt och snackar om mig, du kommer fortfarande betyda för mig. Alltid. Du är en sån människa som alltid kommer betyda för mig. Det bara är så. Du har gett mig ett leende på mina läppar, du har brytt dig om mig. Det är iaf den känslan jag fått. Madde, om jag kunde spola tillbaks tiden innan jag flippa, skulle jag göra det så annorlunda. Men eftersom tidsmaskinen inte är uppfunnen än, så får helt enkelt inse att jag gjorde fel. Jag ber om ursäkt, jag ber så himla jävlans mycket om ursäkt. Och jag hoppas att du förlåter mig. För jag vill inte förlora dig som vän. Du vet när vi bråkade? Och jag började gråta..... Det va inte för att du skrek på mig, det va för att vi bråkade. För att jag va så jävla rädd för att förlora dig. Jag är så jävla rädd att förlora dig. Snälla Madde, förlåt mig. Jag gör vad som helst...... Minns du andra dagen i skolan? När jag helt random kom fram och hälsa på alla, och du ba "hur våga du? jag skulle aldrig våga" eller när jag slaggade hos dig och vi va i flempan..... Eller när jag sov hos dig och vi kollade på "walking dead" och du frågade hela tiden "Jennifer, sover du?!", "Jennifer, somna inte!", "Jennifer, du är vaken va?!" 
Madde, alla gör misstag ibland. Det här va mitt. Snälla förlåt mig.
Te quiero, mi vida ♥

Hejsan svejsan. Läste precis en text på (http://hedvigburman.blogg.se/) om "tiden". Hon tycker tiden går snabbt.... och faaaaan vad rätt hon har! En sak jag lärt mig i livet är att, ta ingenting för givet. Inget. Du vet aldrig när du förlorar det/dom. Jag har förlorat så sjukt många, både vänner och familj, som jag aldrig trodde jag skulle förlora. Jag är rädd varje dag att mina vänner ska lämna mig, för dom betyder så sjukt jävla mycket för mig. Dom är riktigt jävla äkta. Varför jag är rädd, är just för att jag förlorat människor jag aldrig trodde jag skulle förlora. Och jag har också insett, att killen jag gillar, måste jag kämpa för. Jag kan inte låta han gå. Visst, har försökt kämpa för honom sjukt länge, men so what? Det kalla äkta fucking kärlek. I mina ögon är han så sjukt fin, fantasktisk, underbar. Han har helt enkelt en plats i mitt hjärta, och den platsen, kommer alltid va hans. Han ska bli min. Så enkelt är det. Bryr mig inte om det är imorn, om en vecka, om ett år. Han ska bli min.

Vad har fucking hänt?! Vill man ha respekt i det är fucking samhället, ska man slå folk. Man ska visa sig stark och inte ta nån skit. När man får skiten, slåss man för att visa att man är starkare. Sen springer man in på toan och gråter, skär sig, kollar sig i spegeln och tänker "är jag ful? är jag verkligen så ful som hon säger?" Minsta lilla ord kan förändra ett helt liv. Även fast DU kanske inte bryr dig ett skit om personen, vet du väl inte hur mycket respekt den kanske har för dig? Och om du sen säger att det är ful, hora, orré, skabb, äcklig osv, kan sänka den till botten. Botten. Du vet inte heller vad den gått igenom, den kanske nyss förlorat sin mamma, och är grymt svag. Eller så har den det kanske tufft hemma, jobbigt i skolan, föräldrar som slår en, you name it. Som kan göra det så jävla mycket jobbigare att ta emot skiten du kastar på den. Alla ahr sina svaga punkter, och om du träffar dom, kan det gå illa. Tänk om den personen tar självmord. Du tänker kanske "Åh, äntligen, horan är död." Men tänk om det är pga dig hon är död? Skulle du säga samma sak då? Tror inte det. Då skulle du be för ditt liv. Du skulle be om förlåtesle och önska att du aldrig, aldrig gjort det du gjorde mot henne. Du har ingen fucking aning om vad som snurrar i hennes huve. Eller hur? Eller.... du kanske är synsk? Inte vet jag. Men jag vet att du skulle få skuldkänslor om hon dog pga dig. Det är mänskligt, kan man inte göra nått åt. Så tänk på vafan ni säger till folk. För tänk om det var ni som det blev kastat skit på? Eller, ni kanske redan har blivit kastad skit på? Är det därför ni kastar skit på andra? Vafan, visa då att ni är bättre och låt bli. Jag har blivit kastad skit på, men jag löser det inte med nått fucking bråk. Jag försöker lösa det ist. Testa det nästa gång. Om ni inte märkt det så har ni liksom en mun som man pratar med, använd den ist för näven. Och snälla...... låt bli att kasta ur hora, orré, äcklig ful osv till varandra. Har ni såna problen med att snacka med varann, låt bli då?! Lämna varandra ifred bara? Vafaaaaan är problemet? Måste ni slåss eller? Börja på boxning eller nått då, då får ni slåss men ni slipper få massa skit på er.

Antagligen kommer inte en enda läsa den här texten, men jag behövde iaf skriva av mig. Och ni som slåss, eller vet svaret på varför folk slåss. Kommentera då och förklara det för mig. För jag fattar inte grejen, vad vinner man på det? Visa lite kärlek ist vafan.......

Är det såhär du vill se ut?

För det är det du kommer göra en vacker dag.

Tillslut får du tillbaks alla nävar du gett folk. Kanske inte idag, inte imorn, inte om en vecka. Men om ett år kanske. Ingen aning. Men tror inte att du får ge alla hur mycket nävar du vill, utan att få tillbaks.