Du är grovt saknad. ♥
Älskling...... Du va min bästavän. Vi har känt varann i snart 13 år, 13 underbara år med dig. Ditt hem va ett hus med en dörr som alltid stod öppen, jag kunde alltid komma dit. Jag va alltid välkommen. När mamma dog blev din mamma som en extra mamma för mig, hon kramade mig och behandlade mig som sin egna lilla dotter. Dina syskon va som mina syskon, för jag va med sen dom föddes. Du va inte bara min bästavän, du va också min tvilling. Vi höll ihop oavsett vad. Det va alltid vi. Vi små bråkade alltid, små skit bråk om t ex hur en stol stod. Men vi sa aldrig förlåt, utan vi små bråkade sen va vi tysta i 3 sekunder sen va det som vanligt igen. Typiska syskon bråk, men vi va som syskon. Alla säger så, men du va verkligen det. Vi kände varann rakt igenom. Vi har hållt ihop så länge jag kan minnas. Förra vintern när vi hade vårt första, och absolut största bråk, bara försvann allt. Allt gick i krash, men inte bara det, utan jag förlorade min tvilling. Jag förlorade en del av mig. Sen ungefär 3 månade senare löste vi det, vi bara stod och kramade varann. Ville inte släppa taget, ville aldrig förlora dig igen. Sen blev det massa knas lite senare på våren, men i somras löste vi det. Nu har vi återfått kontakten, men inget kommer bli som det vart. Sakanr dig och älskar dig, vilket jag alltid komemr göra. Oavsett vad som händer, hur mycket vi än bråkar, så kommer du alltid betyda grymt mycket för mig. För du, och din familj, gav mig stöd och lycka när jag behövde det. Kärlek till er alla. ♥
