-

Jag vet att jag överreagera, jag vet inte varför jag blev så sur. Helt ärligt, men jag bara flippa sönder. Förlåt. Men du måste sluta kalla mig dom där sakerna, det är inte kul att höra sånt från nån som betyder så mycket. Det va liksom inte bara en gång, utan flera gånger. Sen när du sa det där på idrotten, sa det bara "poff" i mitt huvud. Jag blev så fucking chockad, för trodde jag betydde mer för dig än att du skulle säga sånt till mig.... Men det är väl mitt egna fel. Madde, det kommer inte spela någon ingen roll hur mycket du hatar mig, hur mycket du går runt och snackar om mig, du kommer fortfarande betyda för mig. Alltid. Du är en sån människa som alltid kommer betyda för mig. Det bara är så. Du har gett mig ett leende på mina läppar, du har brytt dig om mig. Det är iaf den känslan jag fått. Madde, om jag kunde spola tillbaks tiden innan jag flippa, skulle jag göra det så annorlunda. Men eftersom tidsmaskinen inte är uppfunnen än, så får helt enkelt inse att jag gjorde fel. Jag ber om ursäkt, jag ber så himla jävlans mycket om ursäkt. Och jag hoppas att du förlåter mig. För jag vill inte förlora dig som vän. Du vet när vi bråkade? Och jag började gråta..... Det va inte för att du skrek på mig, det va för att vi bråkade. För att jag va så jävla rädd för att förlora dig. Jag är så jävla rädd att förlora dig. Snälla Madde, förlåt mig. Jag gör vad som helst...... Minns du andra dagen i skolan? När jag helt random kom fram och hälsa på alla, och du ba "hur våga du? jag skulle aldrig våga" eller när jag slaggade hos dig och vi va i flempan..... Eller när jag sov hos dig och vi kollade på "walking dead" och du frågade hela tiden "Jennifer, sover du?!", "Jennifer, somna inte!", "Jennifer, du är vaken va?!" 
Madde, alla gör misstag ibland. Det här va mitt. Snälla förlåt mig.
Te quiero, mi vida ♥