-

Fuck it. Alla, exakt alla jag älskar och bryr mig om sårar jag.

Förra vintern/våren gick exakt allt åt skogen. Men jag flyttade, bytte skola och fick nya vänner. Jag började om på ny kula. Jag ändrade till och med på mig själv, ville inte va den jag var. Men pga mitt förflutna påverkas mitt nu så jävla mycket. Jag kan inte lita på folk, och det tar sjukt lång tid för mig att lära mig lita på nån. Jag litar inte på folk på det sättet att jag inte kan prata med dom, för det kan jag. Men bara vissa saker som inte gör så jätte mycket om det sprids vidare. T ex om hur min mamma dog berättar jag nästan inte för nån längre, bara dom jag litar på till 110%, knappt dom. För dom jag litade på så sjukt mycket, berättade för andra, som berättade vidare, som berättade vidare. Hur kan det va så jävla intressant att veta hur min mamma dog? Sen att ni dessutom sprider massa falska rykten är så sjukt jävla respektlöst. Men det jag mest inte kan lita på människor är att dom inte ska lämna mig. Går runt varje dag med en hemsk känsla i magen och är så jävla rädd att dom jag älskar ska lämna mig. För alla som har betytt så grovt mycket har lämnat mig. Tom min bästavän..... Hon svek mig en gång, och jag var dum nog och förlät henne. Då svek hon igen. Det var viktigare för henne att ha status och va omtyckt än att göra det som var rätt.

Alla gör misstag, ingen är perfekt. Ibland gör man för grova misstag, och då får man bevisa att man verkligen, verkligen vill ha förlåtelse. Och inte bara en gång, utan gång på gång, på gång, på gång. Man kanske inte alltid får förlåtelse, men man ska inte ge upp för det. Fortsätter man visa för personen att man vill ha förlåtelse och lovar att inte göra om det, kanske man får förlåtelse?

Jag har gjort misstag. Jag har sårat, jag har svikit, jag har ljugit. Men jag har insett, efter alla gånger, att man vinner inte ett piss på det. Det är så mycket bättre att säga sanningen istället, för det vinner man mer på. Jag säger inte att jag aldrig kommer såra, svika eller ljuga igen, för dom misstagen kommer jag göra. Men jag är inte den enda som gör misstag, alla gör misstag ibland. Men så fort jag gör nått fel, så lämnar alla min sida och är på den andras sida, även fast dom sagt att alltid ska backa upp mig. Spelar ingen roll hur mycket rätt jag har, för det har alltid vart så. Har jag bråkat med nån har alla andra blivit sur på mig, och vart på den andras sida. Och jag hatar det. Jag har alltid fått stå där själv utan nån som backar upp min rygg. Varför kan aldrig nån backa upp min rygg?

Det kanske är mig det är fel på. Det måste ju va det, eftersom det är mig alla sviker och lämnar. Det kan ju inte va fel på alla andra, så alltså måste det va fel på mig. Men vad krävs för att ni  ska tycka om mig? Kommer det nånsin hända? För om det aldrig händer, är det ju ingen mening alls. Vem vill leva och hela tiden bli lämnad, sviken, sårad? Ingen vill det. Så varför måste jag behöva göra det?

Det finns en enda liten utväg. Den absolut enklaste utvägen. För mig iallafall. Eller, det kanske är bäst för alla? Det är den absolut sista utvägen jag kommer ta, men är det den utvägen jag måste ta, så kommer jag göra det.