Somehow I know you near
Jag vet vad bulimi är. Och jag är inte sjuk, varken bulimi eller anorexi.
Mjo, har funderat på det, det är bara det att jag inte kommer ha några 'riktiga' kompisar då, visst jag umgås ju med andra människor & utomjordingar, men ingen jag kan prata med direkt. Föreställ dig mig gå fram till tex Fanny och ba hej jag spyr vill du bli min vän? Eller nåt..
Jag har ju ingen att prata med, pratar jag med mamma kommer hon få värsta psykbrytet och ringa soc och psykologer från hela världen och massa ätstörningsgrejer och det klarar jag inte av.
Du hade ju mig.
Okej, såhär är det.
Min mamma hittade ett antal saker hon inte gillade. Hon korsförhörde mig om det och sa att hon skulle skaffa fram en psykolog men det kom jag undan. Sedan hittade hon ännu fler saker och då kom det fram att -damdamdam- jag inte åt! Så då tvingade hon mig äta big-ass frukosten, big-ass lunchen och big-ass middagen. Då hade jag inte börjat spy. Det var innan klassresan. Precis innan klassresan, typ någon dag innan, hade vi värsta seriösa samtalet och fan va dåligt jag mådde då. Jag hade blivit upptäckt. Efter klassresan var allt frid och fröjd lalala sen visar det sig att någon har läst min dagbok.
Typ mamma.
Hon hade alltså läst precis ALLT, allt jävla skit som funnits, sen 2009 fram till maj 2011. Hon visste allt om mig (utom en sak) och då pratade hon om ätstörningar, att hon minsann ska skaffa hjälp till mig under sommarlovet, hon ska minsann skaffa fram en psykolog så att jag inte skär mig nå mer, hon ska minsann fixa mig.
Jag mådde verkligen SKIT dom sista veckorna i sexan. (och om du inte märkte nåt förstår jag dig, ingen gjorde det då jag fejklog en heeel del)
Under sommarlovet skulle jag äta normalt. Det funkade i en vecka, högst. Sen blev det bara middag fram till juli nånting, då Ture berättade en massa skit han varit med dom och sa att jag absolut inte skulle få ätstörningar. Så jag försökte sluta. Men det funkade inte, och jag fortsatte. Vid det här laget trodde mamma att jag åt normalt och kollade inte vad jag åt.
Sedan började skolan, lala, glad sara, lalalala. Åt normalt i några veckor, sen började skiten igen. Äter ett knäckebröd till frukost och ett glas vatten till lunch och skitlite till middag.
Jag har fått höra en del av en som betydde mycket för mig så mår skitdåligt av det, den personen verkar inte bry sig och under den nästan ett år långa tiden vi känt varandra har h-n inte brytt sig ett jävla skit om mig, så varför ska jag bry mig om h-n när h-n ljuger mig rakt upp i ansiktet?
Jaja, det är skitsvårt att börja äta normalt nu, det är skitsvårt att gå vidare när den här personen också går i drama och alltid ska förstöra för mig och det är skitsvårt att må bra. Iallafall just nu.
..tja självbiografi på 300 sidor!
